Metod för bestämning av foderpartikelstorlek
Foderpartikelstorlek avser tjockleken på foderråvaror, fodertillsatser och foderprodukter. För närvarande är den relevanta nationella standarden "Two-layer Sieve Sieving Method for Bestämning av Feed Grinding Particle Size" (GB/T5917.1-2008). Testproceduren liknar testmetoden som utfärdats av American Society of Agricultural Engineers. Beroende på fodrets krossningsintensitet kan krossningen delas in i två typer: grovkrossning och finkrossning. I allmänhet är partikelstorleken större än 1000 μm för grov krossning, och partikelstorleken är mindre än 600 μm för finkrossning.
Foderkrossningsprocess
Används oftafoderbrukomfattar hammarkvarnar och trumkvarnar. Vid användning måste den väljas efter krosseffekt, strömförbrukning och matningstyp. Jämfört med hammarkvarnen har trumkvarnen mer enhetlig partikelstorlek, svårare drift och högre maskinkostnad. Hammarkvarnar ökar kornens fuktförlust, är bullriga och har mindre jämn partikelstorlek vid krossning, men installationskostnaden kan vara hälften så stor som en trumkvarn.
I allmänhet installerar foderfabriker bara en typ av pulveriserare,hammarkvarneller trumkvarn. Nyligen genomförda studier har visat att finfördelning i flera steg kan förbättra partikelstorlekens enhetlighet och minska strömförbrukningen. Flerstegskrossning avser krossning med en hammarkvarn och sedan med en trumkvarn. Relevanta data är dock knappa och ytterligare forskning och jämförelse behövs.
Effekt av partikelstorlek på energi och näringssmältbarhet hos spannmålsfoder
Många studier har utvärderat den optimala partikelstorleken för spannmål och effekten av partikelstorlek på smältbarheten av energi och näringsämnen. Det mesta av litteraturen om optimal partikelstorleksrekommendation dök upp på 1900-talet, och man tror att foder med en genomsnittlig partikelstorlek på 485-600 μm kan förbättra smältbarheten av energi och näringsämnen och främja gristillväxt.
Många studier har visat att en minskning av den krossade partikelstorleken hos korn förbättrar energismältbarheten. Att minska kornstorleken på vete från 920 μm till 580 μm kan öka ATTD för stärkelse, men har ingen effekt på ATTD-värdet för GE. ATTD för GE-, DM- och CP-grisar som fick 400 μm kornfoder var högre än för 700 μm diet. När partikelstorleken på majs minskade från 500 μm till 332 μm, ökade även nedbrytningshastigheten för fytatfosfor. När kornstorleken på majs minskade från 1200 μm till 400 μm, ökade ATTD för DM, N och GE med 5 %, 7 % respektive 7 %, och typen av kvarn kan ha en inverkan på energi och näringssmältbarhet . När kornstorleken på majs minskade från 865 μm till 339 μm ökade det ATTD för stärkelse, GE, ME och DE nivåer, men hade ingen effekt på den totala tarmens smältbarhet av P och SID för AA. När kornstorleken på majs minskade från 1500μm till 641μm kunde ATTD för DM, N och GE ökas. ATTD- och ME-nivåerna av DM, GE hos grisar som fick 308 μm DDGS var högre än hos 818 μm DDGS-grisar, men partikelstorleken hade ingen effekt på ATTD för N och P. Dessa data visar att ATTD för DM, N, och GE kan förbättras när majskornstorleken minskas med 500 μm. I allmänhet har partikelstorleken för majs eller majs DDGS ingen effekt på fosforsmältbarheten. Att minska den krossande partikelstorleken på bönfoder kan också förbättra energismältbarheten. När partikelstorleken för lupin minskade från 1304 μm till 567 μm, ökade ATTD för GE och CP och SID för AA linjärt. På liknande sätt kan en minskning av partikelstorleken på röda ärtor också öka smältbarheten av stärkelse och energi. När partikelstorleken för sojamjöl minskade från 949 μm till 185 μm, hade det ingen effekt på den genomsnittliga SID för energi, essentiell och icke-essentiell AA, utan ökade linjärt SID för isoleucin, metionin, fenylalanin och valin. Författarna föreslog 600 μm sojamjöl för optimal AA, energismältbarhet. I de flesta experiment kan reducering av partikelstorlek öka DE- och ME-nivåerna, vilket kan vara relaterat till förbättringen av stärkelsens smältbarhet. För dieter med lågt stärkelseinnehåll och högt fiberinnehåll ökar minskningen av kostens partikelstorlek DE- och ME-nivåer, vilket kan vara relaterat till att minska viskositeten hos matsmältningen och förbättra smältbarheten av energiämnen.
Effekt av foderpartikelstorlek på patogenesen av magsår hos grisar
grismage är uppdelad i körtel- och icke-körtelregioner. Det icke-körtelområdet är ett område med hög förekomst av magsår, eftersom magslemhinnan i körtelområdet har en skyddande effekt. Minskningen av foderpartikelstorleken är en av orsakerna till magsår, och produktionstyp, produktionstäthet och stalltyp kan också orsaka magsår hos grisar. Till exempel kan minskningen av majskornstorlek från 1200 μm till 400 μm och från 865 μm till 339 μm leda till en ökning av förekomsten av magsår hos grisar. Incidensen av magsår hos grisar som utfodrats med pellets med 400 μm majskornstorlek var högre än för pulver med samma kornstorlek. Användningen av pellets har resulterat i en ökad förekomst av magsår hos grisar. Om man antar att grisar utvecklade symtom på magsår 7 dagar efter att de fått fina pellets, lindrade utfodring av grova pellets i 7 dagar också magsårssymtomen. Grisar är mottagliga för Helicobacter-infektion efter magsår. Jämfört med grovfoder och pulverfoder ökade utsöndringen av klorid i magen när grisar fick finkrossad diet eller pellets. Ökningen av klorid kommer också att främja spridningen av Helicobacter, vilket resulterar i en sänkning av pH i magen. Effekter av foderpartikelstorlek på tillväxt och produktionsprestanda hos grisar
Effekter av foderpartikelstorlek på tillväxt och produktionsprestanda hos grisar
Att minska kornstorleken kan öka verkan av matsmältningsenzymer och förbättra smältbarheten av energi och näringsämnen. Denna ökning av smältbarheten leder dock inte till förbättrad tillväxtprestanda, eftersom grisar kommer att öka sitt foderintag för att kompensera för bristen på smältbarhet och i slutändan få den energi de behöver. Det rapporteras i litteraturen att den optimala partikelstorleken för vete i ransonerna för avvanda smågrisar och slaktsvin är 600 μm respektive 1300 μm.
När kornstorleken på vete minskade från 1200μm till 980μm kunde foderintaget ökas, men fodereffektiviteten hade ingen effekt. På samma sätt, när kornstorleken på vete minskade från 1300 μm till 600 μm, kunde fodereffektiviteten hos 93-114 kg slaktsvin förbättras, men det hade ingen effekt på 67-93 kg slaktsvin. För varje 100 μm minskning av majskornstorlek ökade G:F för växande grisar med 1,3 %. När majskornstorleken minskade från 800 μm till 400 μm, ökade G:F för grisar med 7 %. Olika korn har olika partikelstorleksminskningseffekter, såsom majs eller sorghum med samma partikelstorlek och samma partikelstorleksreduktionsområde, grisar föredrar majs. När kornstorleken på majs minskade från 1000 μm till 400 μm, minskades ADFI för grisar och G:F ökades. När sorghums kornstorlek minskade från 724 μm till 319 μm, ökades även G:F för slaktgrisar. Tillväxtprestandan hos grisar som fick 639 μm eller 444 μm sojamjöl liknade dock den för 965 μm eller 1226 μm sojamjöl, vilket kan bero på en liten tillsats av sojamjöl. Därför kommer fördelarna med minskningen av foderpartikelstorleken endast att återspeglas när fodret tillsätts i en stor del av kosten.
När kornstorleken på majs minskade från 865 μm till 339 μm eller från 1000 μm till 400 μm, och kornstorleken på durra minskade från 724 μm till 319 μm, kunde slakthastigheten för slaktgrisar förbättras. Anledningen till analysen kan vara minskningen av kornstorleken, vilket leder till minskningen av tarmvikten. Vissa studier har dock funnit att när kornstorleken på vete minskar från 1300 μm till 600 μm har det ingen effekt på slakthastigheten för slaktsvin. Man kan se att olika korn har olika effekter på partikelstorleksminskning, och mer forskning behövs.
Det finns få studier om effekten av dietpartikelstorlek på suggans kroppsvikt och smågrisens tillväxtprestanda. Att minska majskornstorleken från 1200 μm till 400 μm har ingen effekt på kroppsvikten och ryggfettsförlusten hos digivande suggor, men minskar suggornas foderintag under digivningen och viktökningen hos diande smågrisar.